mondochrille

Ibland är det jobbigt att känna för många, som när man träffar en "gammal" Skutskärs granne som jobbar på Worldclass. Vi har ju hejat på varandra några gånger men inget mer. Så det är ju inte så konstigt att hon hoppar fram till mig och vill att jag ska börja på worldclass. Jag ger namn och nummer och vi bestämmer tid för att träffas, när hon ringer mig. Men är jag hos Per och hans Ann-sofi den tiden vi bestämde, och då ringer hon upp mig och frågar var jag är. Jag försöker låta som att jag har glömt bort mötet men det låter så yligt att Per börjar skratta och hon hör det säkert med. En ny tid dyker upp och hon vill att jag ska till Worldclass nästa dag, idag.

Tror vi överraska varandra när vi nu lär känna varandra mer än bara hejandet. Hon var mer pratsam och fnittermajig än vad jag trodde, hade mycket att flamsa om (på ett roligt sätt) och jag var säkert mer svår och bångstyrig än vad hon trodde. Men efter en visning i gymmet som jag var halvimponerad av tyckte hon att jag skulle testa på power-någonting vilket jag gjorde, och det var tur att jag valde lätta vikter och sånt för jag var helfärdig efteråt.
Problemet ligger i att jag inte är helsäker om jag vill skriva kontrakt eftersom jag vet inte vad som händer sen, men hon sa att hon kunde ordna sånt eftersom vi "känner" varandra.

Intressant hur hyperaktiva och glada gymmänniskor är. Allt verkar kresta omkring gym för dem, och för oss andra dödliga tror de. Hon verkar tro att jag gick omkring om dagarna och tänkte på worldclass och sånt men det finns ju ett liv utanför gymmet, eller? jaja inte mitt problem...

Har andra saker i skallen, besviken på vissa saker som kändes bra ibörjan. Blir mer irriterad när jag tänker på det. Kan göra en stor grej av det men jag vet inte än, vi får se vad som händer. En lärare känns som inledning på filmen Blue Velvet, vackert och härligt på utsidan men letar man djup finns det hemligheter som ingen vill se.